ateljerista

Vincents nakna babygubbnacke
böjd över
pastost oljefärgsdrypande
träskoblomma.

En jordbruksmaskin
har tecknat
snirklade mönster
 över åkern;
nyräfsad lera
från skimmer av
terra verte
över
obränd, grön till bränd
umbra.

Rönnarnas röda ögon under tunga ögonlock.
 Gråstenar under svullen mossas ögonlock.

Tio hästar simmar i bredd över ett blankt vatten.
 En räls sprider rasslande kundvagnar ut över ett landskap.

Utanför mitt fönster en skugga med ett ärende.
Jag ska till stadens mitt.

En gul demon
i linneklädsel.
Armarna i kors,
draperingen i en våg
tvärs över bålen.
Ansiktet bär
en enträgen uppmaning.

Yogins kindknotor rundade som på en baby.
Ögonen sköt gula blixtar av ljus .
Skägget slutar i en mjuk lock.

"Budkontakt" , "tya" och "rak"
meddelade bilarnas skyltar ute på parkeringen.

Träden var plötsligt osannolikt kroppsliga
som om de fått kött på de avmagrade benen.
Stammarna gapade med flera svartskrynkliga munnar.
T.o.m. grenarna hade munnar med konturer.

Ett skissarbete med tuschpenna av en darrhänt tecknare
plågad av skrattparoxysmer.

Växthuseffektens måne lyser gul som en sol.
Buddhisten ändrar färg från saffran till gylling.
Småfåglarna kvittrar förargat i buskarna.
En kameleont slänger sin långa tunga ut över landskapet.

Vinden snirklar sig genom tallbarren.
Vindilar, små kastbyar, luftspiraler som lättar upp den sträva stämningen.
I skogen står dom förhoppningsfullt stam vid stam vid stam.

"Se på ljuset från öster," säger buddhisten.
Jag vet inte exakt vad han menar.

På den första björken krullade sig barken av pur munterhet.
I den mittersta björkens grenklyka; ett svart mussepiggflin.
Den tredje björken sträckte teatraliskt på högra grenen.

Yogins framtand blänkte ovanför stearinljuset.
Och Gud såg ner på oss genom en triangelformad springa i den pariserblå himlapällen.

Månen log ett roat leende.

Jag grät så björkarnas grenverk började krulla sig i tunna mönster. Himlen bakom var ljusrosa. En sälg stack ut ilskna svärd ur sin stam.
Buddhisten sa att allt är intet och att det är där det nya livet börjar.

I caféet talade pensionären om sitt föregående: " På kontoret utläser man status
genom att iaktta möblemanget. Skrivbordsfåtöljernas antal hjul är avslöjande liksom bordets utseende. Har det rundade hörn står du högt i rang."

Mamman med den utvecklingsstörda tonårsdottern åt bakelser. Flickan är kort med mycket röd mun. Pratar högt, kastar entusiastiska blickar omkring sig.

Serveringsflickorna hastar omkring i rutiga mamelucker med brodyr.

Ett svenskt arbetslag undervisade två japaner om den kristna påsktraditionen.

En grönögd demon tar plötsligt form. Sticker upp ett maktlystet ballongansikte ovanför serveringsdisken. "Det är djävulen..." mässar buddhisten.

En äldre faun reser sig från sin chokladkopp. Ihopskrynklade ansiktsmuskler; spetsiga, hårtofsprydda öron.

Någon har smyckat kristallkronorna med rosa fjädrar över våra huvuden.

Vid sidan om och bortom det ofrånkomliga möbelberget ett tomrum;
blank sammet utan färg.
Framför yogalokalen lyser björkarnas nytvättade benrangelhänder.
Barkens svarta fläckar punktar distinkt fram formen upp mot en pastellfärgad obeslutsamhet:
Kommer det att blomstra kring de där avskavda naglarna i år?
Ur gräsmattan växer fem triangelformade enbuskar på högkant; en abstrakt vinkning från underjorden.

Vi går den mörka vägen förbi hyreshusets kebnekajseskimrande fasad. "Det är inte kallt." och "Hmm." brummar vi moltigande. Längs balkongerna hänger punktade strängar av ljus som vidarebefordrar konversationen tvärs över betongmassivet upp mot förortens himlavalv.

Herdestunden.

Jag har gått upp på berget halv åtta de sista morgnarna. Målar där uppe. Flera bergstoppar till höger och havet rakt under mig. Ön Pak på andra sidan havsviken.
Herden kommer förbi med sin fårflock halv tio varje morgon.
Första dagen:
Jag hörde bjällror och undrade om det var kor som betade. Det finns knappt nåt gräs, inga ängar bara tottar här och var i skrevorna. Efter en lång stund såg jag fåren högt uppe på bergssidan. Dom gick längs en smal väg tvärs över berget. Herden hojtade och skrek ilsket.
Nästa dag:
Jag hade hittat vägen och satt mig i skuggan för att måla en av bergstopparna. Jag hörde bjällrorna och såg fåren sedan röra sig över den stora bergssidan. Sedan var de borta och så dök de upp på ?min? väg där jag satt under en buske. Herden kom först, en äldre man, mager med nån gammal hatt på huvudet, ett vänligt, brett leende, yxan på axeln. Utan tänder. På bra humör idag: ?Doberdan! hälsade han och gick vidare. Fåren nyklippta med långa svansar. Ett trettiotal i en rad efter honom.
Nästa dag:
Samma mönster: Bjällrorna, en rörelse långt bort på bergväggen, som små, gula stenar som trillar i sidled. Sen lugnt igen och så kommer fåren lufsande. ?Vad gör du?? tror jag herden frågade. ?Målar?, sa jag. Han gick vidare, träffade på A. ett tiotal meter längre bort. De tog i hand, han visade A. sin yxa. ?Det är en speciell yxa som han har byggt själv. Han kan dra ut spik med den.?
Vänder sig då och då för att se om fåren följer med.
Och nästa dag:
Jag hörde honom skrika åt fåren långt innan bjällrorna. Han lät arg idag. Ett pärlband av gula djurryggar längs en orangefärgad vägstrimma. Sen dök de upp igen på närmare håll. Herden i mössa, ljus, uppknäppt skjorta, yxan på axeln. ?Du ritar bra,? tyckte jag han sa (på kroatiska) när han stannade hos mig. ?Havet,? sa jag och vände målningen så att han skulle se den. ?Dobro!? Han gillade den, nickade. Pekade mot solen, och mot fåren, sa något som jag tolkade som att fåren blir slöa i värmen. Så gick han några steg tillbaka, vände på yxan, slog med yxskaftet på fårens ryggar. Några av dem hade klungat ihop sig och börjat äta av växterna vid vägrenen. Han grälade på dem, fick dem med sig, gick vidare.

Jag hälsar alla välkomna, jag håller på att lära mig det här.