ateljerista

Jag gick i kvällssol och var så  kärnfrisk att min hjärna plötsligt fokuserade på mitt eget spänstiga, iridiscerande skelett. Jag såg hur det vibrerade något och glödde vitt inne i min kropp.  Klev genom lila ljung och brun, frasande ormbunke. På hemvägen skimrade solen i silver lågt över cocacola-fabriken. Där hade dom släckt skylten som annars  med sin eldskrift kröner himlen över jordbrobornas huvuden. På förstubron lyste vit färg i fläckar stänkt i ett mönster,  som ovanifrån sett liknade en dödskalle vänd uppochner. Någon hade trampat i färgen och ett  spindelvävstunt spår tassade förbi vår dörr upp för trappan till nästa våning.

Det började med att en skugga kontaktade mig  ett par gånger - som ett  svart blänk i ögonvrån. Sen drömde jag  om två trappor; Den första var bred och fruktansvärt brant. Högst upp stod ett berg med en blå himmel över med vita moln... Jag gick mödosamt uppför och tänkte att jag inte skulle orka. Och den andra var en trappa som jag flöt utför i snabbt tempo. Sen hade jag en dröm om  en svart kran som satt som en  metallisk utväxt mitt på min bröstkorg. Sen fick jag ont i halsen och kroppen och feber i flera dar.

En tjock, gul spindel hängde i en tråd ovanför mitt huvud. Blixtsnabbt klättrade den upp på tråden och kastade sig sedan mot mig. Jag var dess kolossala, skräckslagna byte. Den hotade mig morskt med böjda, kraftiga och många ben.
Sen såg jag en spindel av en annan storlek. En jättemonstera (tror jag krukväxten heter) i ett tv-rum. Med genombrutna blad, större än tallrikar breder den ut stamliknande stjälkar som nästlar sig in i och omkring möbler och golvlampor i rummet.

När jag bodde i ett annat land beledsagades jag ibland av ett trögdjur. Tungt, oformligt, orörligt. Notera nu hur följande snigel viftar med två orangeknoppade, elastiska horn!

En brun, tjock snigel låg på balkonggolvet med huvudet på ett gult björklöv. Jag klev ut där och tänkte: "Vad åcklig!t" Den lyfte på huvudet och sträckte på snigelhornen. Jag gick in igen och kastade en blick ut genom fönstret.
Nu hade snigeln lagt sig tillrätta på höstlövet igen.

De blå dynor, som utgör rygg på sätena i vagnen, gav ifrån sig ett dovt klagande. Jag fick för mig att de alla haft genomskinliga ansikten, som sedermera vart och ett förvandlats till mås och just lyfte  i flock över stationen i Västehaninge.

Slyet har vuxit upp under sommaren och står  rödbrunt och skymmer sikten. Vägen går som över en kulle och sluttar sen neråt i kurva. En stor, vit häst  med ryttare höjde sig plötsligt som ur jorden.
I Bretagne, för länge sedan, såg jag en vit skepnad i ett mörker utan gatlyktor.  Bara stjärnorna blänkte avlägset.  I storlek som en väldig häst men med vaga konturer. Som inte riktigt redo att framträda.

Ett kolossalt barnhuvud med blont hår under en mössa av grovbarrig björnmossa reste sig bland tuvorna. Jag närapå klev på det när jag hoppade omkring för att undvika sank mark.

En svart gummibåt kom farande styrd av en rödklädd, orörlig figur. Lasten bestod av en rad grå, stelfrusna pingviner. Båten återvänd i riktning mor kraftverket. Nu var den tom.

Glor över havet och dödens ö. En hop fåglar lyfte med ett skrän. Någon sköt ett skott från kraftverket.