ateljerista

Vi sjöng och andades
utsträckta på golvet.
Med fötterna  strålade vi ut
som ekrarna i livshjulet
från en enorm pelare
av utsirat trä.

Sen öppnade i cirkelns mitt
den blanka skogstjärnen
ett mörkt öga.

En kort ljusglimt
med ett skrämt glädjefnatt som följd.

Hyreshusen höjde sina kroppar
över parkeringen.
Svällde på alla bredder.
Fönster och balkonger
lyste med buktande ögon.

En  kolossal svart hund
lufsade självklar förbi
i pendelns hightec-atmosfär.
Svängde behagfullt på vänster ben.
Det tunga huvudet
i majestätisk profil.

Egot är som en stenklump
Säger buddhisten.
Den bara växer medan man blir äldre.
Allt blir med tiden mer och mer omöjligt.

"Jag är inte vad jag vill vara.
Jag kan inte vad jag vill kunna.
Jag har inte vad jag vill ha."

Björnhonan gnider den fuktdrypande pälsen
mot mitt fönster.
Blåser sin andedräkts imma över rutan.

Andas, andas,
vill hon påminna.

På Irland i en liten hamn
längs vägen mot Dingle.

Vi tog in på bread and breakfast.
Rummen var slut
och jag fick sova i dubbelsängen
vid den gamla dam
som drev hotellet.

En silverton över havet
från en trumpet
längst ut på en brygga.
Som om Miles Davis stått där och blåst.

Han talar om den första människan
och om den sista.
Säger buddhisten.
I och med att det har börjat
kommer det också att sluta.

Jag förlorade min kamera.
Genomsökte alla platser
jag varit på under dagen.
Min plånbok var sedan också försvunnen.
Det finns en tjuv här, väste jag.

Och blev sjuk och fick en medicin
som till namnet påminner
om en finländsk mördare
när han ändrat sitt.

Plötsligt ser jag dig inte sån
som jag tror att du är.
Fortsätter han.
Människorna på tunnelbanan
kan jag  ibland se.

Nu återstår mest
ett tandlöst, råmande flabb.

Silversvansen har bleknat.
Men skägget står
som en stam under hakan.

På var sida om pannan
reser sig ett böjt
horn från en ko.

På Mormons gyllene trumpet
satt en tjock kråka som
drabbats av storhetsvansinne.
Kraxade sin kråkförkunnelse.
Vände och vred sin feta kropp
högt över templets tak.

"Tur att det bara är fåglar
som lyssnar till det där,"
sa buddhisten.

Under Långa Vilan;

ett glädjefnatt som
skymtade och skrämde.

Helt kort bara men ett par gånger.

En skål i orange
med blank insida.

Ett litet vitt huvud.

När jag yoga-andas
hör jag plötsligt ett omotiverat
prassel i rummet.

Lägenheten är tom.
Bakom mina stängda ögonlock
ser jag Det Stora Mörkret.

Över mina axlar
hänger svarta vingar
som skydd eller hot är frågan.

Ett ihopknycklat
kopieringspapper
ger mig kalla kårar
när det vecklar ut sig
ännu litet till.

Nu ser jag vad det är:
En mufti iklädd
enorm röd turban,
vit kaftan och under;
en silverrävs yviga svans.

Efter mötet med Den Heliga
visade sig tandkrämsfläcken
ha ändrat form.

Den är fortfarande armochbenlös
men har fått ett hårsvall
böljande som i en Carolavind.
Där finns en stor näsa,
nästan ingen haka,
men allvarsamt rynkade ögonbrynsbuskar.

Under meditationen:
På näthinnan ligger blå former
av främmande slag.
Och skogstjärnen cirkelformad
med blänkande yta.

En vitklädd guru på besök;
vatten i svalkande återspegling
ovanför hennes huvud.
Röda löv i cirkel på golvet.

"God is a heshe," sa hon
och undrade
om någon hade märkt
hur den Feminina Kraften
tilltog i juli/augusti i år.

Jag såg en solkropp
i M.s kök
just i det månadsskiftet.

Björnhonan öppnar sin varma djurfamn.
Hennes andedräkt stinker.

På natten visade sig
ett vasst strålknippe
energi och livsfara
i ögonbedårande blandning.

Vibrationerna i skelettet
är rädsla, tänkte jag.
Det rann blod från mina fötter.