ateljerista

En tvåbent häst.
Den hade också två armar.
De hängde på var sida om den stora kroppen
iförda en brandgul kofta.

Jag stirrade förbluffad.

Den vände sitt tunga huvud i profil
och blåste varm luft ur näsborrarna.

Björnhonan sover sin vintersömn.

Ändå visade sig;
just i klykan på en björk
som delade sig i två
ett litet svart Jesusbarn.
Det sträckte fram sina smala armar.

Snön hade samlat sig i en
stjärngossestrut på hans panna.

En buddhist i grön kapuschong
ordnar några spröda grässtrån i ett mönster
på en stam som ligger i snön.

Då tar ett av skogens träd
i pansarhud av grovskrovlig bark
ett steg framåt
för att delta i ritualen.

En lejoninna - ett  stort rovdjur -
böjde sig över mig.
Såg stadigt på mig
med lysande ljusgröna ögon.
Två kalla händer kring mitt huvud
som blev en glasboll.

"Du är mästaren," sa hon.

Jag öppnade  mina ögon.
Såg hennes ansikte i motljus.
Det var mörkgrönt nu.
Ögonen var svarta hålor.
Hon var helt stilla,
betraktade mig från ett svartgrönt dis.

Ett blänk av blått i ögonvrån:

Vissa träd är intressantare utan löv.
Tecknar en grafik i svart
mot himlens ljus.
Andra är klädda i en fläckig hud
av ett material som vi inte vet något om.

Ett barn räckte mig allvarsamt
en liten grön triangel.
"Den pilen visar åt rätt håll," sa buddhisten.
"I Norden står världens äldsta träd
skyddat på hemlig plats."

Molnen var på eftermiddagen
rosa med guldkant,
som i en dikt av en gammal och död poet.