ateljerista

nu är jag tillbaks här om allt går väl

mmmmmmm

mmmmmmm

mmmmmmm

"Förvandlingsprocessen är en naturkraft. Den bara pågår - förvandlar från det ena till det andra  som om den tycker det är kul att experimentera."
"Jag tror det är Gud som gör det."
"Men det är för enkelt, för sorgligt och för likt en människa.
...prövar, experimenterar hit och dit och så uppstår nåt som ger upphov till något annat..."

Plötsligt såg jag hur
luften mellan de nakna grenarna
på träden häromkring
bar på en genomskinlig protoplasma
färglös, trögflytande.
Jag såg den breda ut synfältet i tiden.

Äntligen ett öppnare sinne! tänkte jag.
Nu kan man andas.

Nästa morgon hade
den stroboskopiskt stillastående effekten försvunnit.
Efterlämnande en glipa ljus i hjärnbarken.

På morgonen medan jag ännu sov
lyste en kort stund ett starkt ljus
rakt in i mitt ansikte.
Som om solen ett ögonblick sänkt sig ner.

Jag åt en semla vars gräddklump
vred sig som ett utomjordiskt djur.
Djupa, rynkor i fettet dolde
vad som påminde om ett urgammalt, ondsint huvud.
Frånstötande- utan anletsdrag.

Solen skickar in spindeltrådar
mellan persinennerna.

Klockorna tickar synkront.
Köksuret: Tick, tick.
Hallklockan:
Tack, tack.

En slags helig leda vid det välkända
eftermiddagstillståndet.

En torktumlare rister hos grannen ovanför.
I trapphuset dundrar barnens plastpulkor.

Samma mörker.

En silhuett med skor som har uppåtböjda tår
kliver förbi med långa steg.

Ett rosa paket
med mjukt innehåll.


En tillfredsställande känsla av att ha gjort mitt bästa idag.
Använt hjärna och muskler tills jag blev trött.
Som att jag tagit hand om mig själv, bäddat in mig i bomullssnö.

I glipan mellan bräderna på balkongräcket
ser jag sex stycken ben pinna förbi -
en hund med sin ägare.

En vit strimma snö
i övrigt kvällsmörker.
Svirrande flingor under en gatlykta.

En glasskål med vindruvor.
Stjälkarna är gröna.
Vrider knotiga fingrar över lila frukter.

Huvudet har hela dagen varit fullt av
ett slem med tillhörande pladder.

Mina böcker försvinner.
Jag saknar en med blyertsteckningar av fossiler
och en om stjärnhimlen.
Jag behöver leta efter en "Röd Dvärg".

Ett ljusskimmer över ett mörkt fönster
utsträckt, vertikalt.

På morgonen hade den ljusblå, hemdrejade krukan
en liten, sned mun på sin utsida.
Den särade på obefintliga läppar och log svagt.

Någon hade målat
annonspelaren vid busshållplatsen
monokromt ljusblå.

Jag ska promenera igen en stund,
säger buddhisten.
Till stjärnorna.

Med förtjockade, överansträngda stämband på långsam promenad i snårig terräng. Gångstigarna är isbelagda och annars söndertrampade och leriga, nedsolkade av hästskit. Som att klafsa genom en gödselränna i sina rätt nya 800 kronors Eccokängor.

Solen värmer och buddhisten är lycklig och hänförd: "Vilken tur vi har! Vilket väder!" och om hästarna som defilierar förbi i olika konstellationer:  De som leker cowboy, de som leker kavalleri, den som rastar en äldre mänskosläkting med hund. Buddhisten vänder sig om efter samtliga: "Vilka djur! Vilken energi! Förr var hästar viktiga för människan. Nu är det bara till för nöjet. Det är också bra."
Och om myrstacken där myrorna just vaknat och börjat sitt myllrande: "Där vet alla vad de ska göra."

Men tomhet brer sig ut över alltihop. Jag kan inte tala för mina stämband äro inflammerade. Mitt ego får ingen näring. Jag försöker använda mantran för att fylla det förskräckande utrymmet. Eller i möljigaste mån förhindra att det slammar igen på nytt den här gången  av demoner eller kvarlevor av grämelse och tristess.

Då känner jag att jorden doftar. Lervällingern blandad med is och hästskit doftar. De förbitravande hästarna avger sin tunga utdunstning. Den ligger kvar i luften en lång stund efter att de försvunnit ur sikte.

"Var är indianerna? Leker ni cowboy och indian?!" ropar buddhisten efter dem.
Ett lätt besynnerligt äldre par med gåstavar lämnar de bakom sig. "Galopp! Iväg! I galopp!" ropar buddhisten. Den ena stum, den andre upprymt hojtande.

Jag vill gå och se på stjärnorna. Det är som ett observatorium här.

När dom grävde gravarna här var det samma stjärnor.

Hmm. Träden fanns inte. Det var nog andra träd. Men stenarna var desamma. Och vi är väldigt små.
Om man tittar med en kikare på de där så ser man nya stjärnor emellan. Hur många som helst.

Jag förstår det inte. Jag tror det inte förrän jag ser det med egna ögon. Mörk energi. Det kanske inte ens finns.

Det måste finnas för att systemet ska fungera.

Men då blir det abstrakt.

Det är inte abstrakt för man kan använda sig av systemet.

Man kan inte mäta det.

Man kan använda det.

Man trodde att supernovorna alla hade samma färg och att man därför skulle kunna mäta bakåt i tiden. Men det visade sig att deras ljus hade olika färg. Det är de stjärnor som exploderar.

Allting förändras. Rörelse. Det var det Einstein sa. EM... Och sen kommer tiden in. Ingen vet vad energi är. Och ingen vet vad tid är.

Det personliga kommer in. Och gör alltihop osäkert. Upplevelsen.

Vi rör oss själva. Därför blir det svårt. Dom som är blinda vet nåt om hur allting rör sig. Hur partiklarna rör sig.

Ingen  bryr sig om dom blinda. Eftersom ytan är viktig.

Dom känner tingens rörelser. Det är därför dom kan gå utan att krocka med saker ute. Dom känner hur olika saker rör sig på olika sätt. Det måste finnas nån blind som har skrivit en bok om det där.

Tänk om du blev blind. Allt skulle bli annorlunda då. En ny värld.

Ett meddelande ur det omedvetna:
"Palladino är död.
Jag är tillbaks i det tomrum där allting började."

Det är blått, det stora tomrummet före skapelsen.

Jag såg de blå serierutorna
i en uppslagen morgontidning.
Himlen var också blå.

En punkt i mellangärdet var inte blå
utan mer som en mindre yta av bara ljus.
Dagarnas rörelse. Allt rör sig.

Den galne Josephsons Jesus i olja och mycket gult
strålade i morgonljuset
i springorna mellan mina persienner.