ateljerista

Plötsligt såg jag hur
luften mellan de nakna grenarna
på träden häromkring
bar på en genomskinlig protoplasma
färglös, trögflytande.
Jag såg den breda ut synfältet i tiden.

Äntligen ett öppnare sinne! tänkte jag.
Nu kan man andas.

Nästa morgon hade
den stroboskopiskt stillastående effekten försvunnit.
Efterlämnande en glipa ljus i hjärnbarken.