ateljerista

Jag vill gå och se på stjärnorna. Det är som ett observatorium här.

När dom grävde gravarna här var det samma stjärnor.

Hmm. Träden fanns inte. Det var nog andra träd. Men stenarna var desamma. Och vi är väldigt små.
Om man tittar med en kikare på de där så ser man nya stjärnor emellan. Hur många som helst.

Jag förstår det inte. Jag tror det inte förrän jag ser det med egna ögon. Mörk energi. Det kanske inte ens finns.

Det måste finnas för att systemet ska fungera.

Men då blir det abstrakt.

Det är inte abstrakt för man kan använda sig av systemet.

Man kan inte mäta det.

Man kan använda det.

Man trodde att supernovorna alla hade samma färg och att man därför skulle kunna mäta bakåt i tiden. Men det visade sig att deras ljus hade olika färg. Det är de stjärnor som exploderar.

Allting förändras. Rörelse. Det var det Einstein sa. EM... Och sen kommer tiden in. Ingen vet vad energi är. Och ingen vet vad tid är.

Det personliga kommer in. Och gör alltihop osäkert. Upplevelsen.

Vi rör oss själva. Därför blir det svårt. Dom som är blinda vet nåt om hur allting rör sig. Hur partiklarna rör sig.

Ingen  bryr sig om dom blinda. Eftersom ytan är viktig.

Dom känner tingens rörelser. Det är därför dom kan gå utan att krocka med saker ute. Dom känner hur olika saker rör sig på olika sätt. Det måste finnas nån blind som har skrivit en bok om det där.

Tänk om du blev blind. Allt skulle bli annorlunda då. En ny värld.