ateljerista

Nu ligger det en helt naken hjärna ute på jorden i trädgårdslandet.
Huvudskålen har skalats av. Kraniet har lyfts bort.
Jag ser tydligt blodådror slingra sig på båda sidor om hjärnhalvorna
skilda av en smal sena stabiliserande brosk.

Djupfryst kanske?
Temperaturen har lagt sig flera grader under noll.

När solen förflyttar sig värms formen upp.
Den förvandlas till en stenmuskel som liknar ett hjärta nu.
Den grå hjärnfärgen skiftar allt mer i rosa.

Mitt eget hjärta värker litet. Bröstkorgen värker.
Ska det ligga ett hjärta så där oskyddat ute i kylan?
I friska luften?