ståuppgranen

En gran flöjtade till vid stigen där jag gick.
Den vinkade med en av de tunga, nedre grenarna.
Jag stirrade förbluffad.
Rörelsen avstannade långsamt.

Färgen var präktigt grangrön.
Barren saftiga, som beredda och i väntan.

Träden är på nåt vis helt troskyldiga.
Spänner sina stammuskler,
strålar ut trädkött,
varm trädsaft dryper och dunstar längs grenarna.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback