ateljerista

Vi går rakt ut i snön
under stjärnorna
under stjärnorna.

Högst upp mot den svarta himlen
är trädkronorna som vitast nu.
Mot bakgrund av ett lila ljusfält
som sakta bleknar bort .

Våra kroppar föses framåt av ett annat  plötsligt ljus
som om den mörka ängeln till slut fällt sina vingar.

Jag vaknar mitt i natten och har vuxit 2 dm på längden.

Jag omges och lyfts över marken
av ett vitt skikt av inte snö
utan hellre bomullstussar
eller låga dimbankar
i  bubblande rörelse.

De låter med ett okänt ljud
som  påminner om
onomatopoetiska viskningar.

En ljusfläck eller
en liten tredimensionell
form av ljus
rör sig inuti min kropp

och skapar en tyngdpunkt
som hindrar den från att
sväva iväg ut över landskapet.