ateljerista

Leonardos gamla, gråskäggiga ansikte
framträder på den blå duken i köket.
Ljusgrönt lyser plötsligt uppmuntrande över frukostbordet.

Utanför sovrumsfönstret bugar han som ett rufsigt troll.
Orediga grenar slingrar åt alla håll.
Hans väldiga bladhänder kupar sig beskyddande.

Solljuset blev en kort sekund
i negativform bland skogssnårets sly
en liten, tredimensionell varelse.

I botten av ett rosa, italienskt pressat dricksglas
såg jag mig själv i 360 grader -
mitt eget pyttelilla ansikte mångfaldigat
på smala kronblad i ett rosettfönster i miniatyr.

På perrongen;

ett litet silverfärgat madonnasmycke.
Den heliga Guds moder med barnet i dammet.
just där tågen bromsar in och glider iväg,
bromsar in och glider iväg.

Det bor ett vilt djur i skogen.
Ibland blänker dess öga i dunklet mellan tallarna.
Det hostar som en råbock.
Det är stort, blekt och oformligt.

Ibland ändrar det skepnad till en tunnsvansad reptil,
som med en distinkt pisksnärt slår en
ormliknande extremitet kring min ankel.

Jag blir snart sextio och mina hjärnvindlingar känns rätt stela
liksom inte nog uppmjukade av den Televiserade Revolution
som sedermera bröt mark för de Digitala Flödenas Tid.

Jag tror det från början var en Konspiration för att Utplåna
det Pragmatiska Seendet:

Vissa dagar är det nåt pittoreskt över
skräpet, avfallet och utdunstningarna i förortscentret.

Då har den gamla, analoga hjärnbarken tillfälligt satts ur funktion...

En svärande eldare på kolonilotten;
stickor och svavel, röken i åskmolnspuffar.

"Regelverket stämmer inte för vinden längre!" klagar han.
Det är inte nån ordning på vinden nuförtiden.
Den blåser från än det ena än det andra hållet.

Buddhisten föreslår att han ska skicka röksignaler
efter hjälp.

Eldaren avlägger en ilsken harang;
tre sorters djur har ätit upp hans kaukasiska lökar;
svartråttor, sorkar och råttor av annat slag.

"Den värsta sorten är ändå den som går på två ben!"

Han sträcker oss tre gula narcisser och en röd tulpan
där kronbladen är långa och gula i spetsen.
Inuti står ståndare och pistiller oklanderligt.
Lätt frömjölig insida.

En grönskimrande maskformad substans
klibbar kring kroppen
som vibrerar när den är längst in i natten.

Två medeltida oljefärgsänglar
 ser på mig vid  klockan
över pendeltågsstationen.

En kvinnlig rymdvarelse korsade vår väg.
Med stålhjälm på en blank vrålande mopedliknande farkost.
Dammet yrde i en bred sträng tvärs över gravfältet.

"Kroppen är rymd," säger buddhisten.
"Utanför finns ditt medvetande."

Smala, vitstammade träd mot himlen.
Lövkronor, ett lysande par blå ögon.

Jag såg en Galapagos-sköldpadda
på andra sidan gräsmattan.
Jättestor, orörlig som en sten med ett litet,
knappt synligt huvud som pekade näbben rakt fram.
Den ruvar där ute 100 år gammal.
Likadan som den alltid har varit.

Jag pilgrimsvandrar över ett norrbottniskt kalhygge.
I sandaler  och med lövruska.
Kattfötter, lingonris, vassa tallbarr.
Tunna stänglar Linnea revlar sig ut
och in mellan  renlavarna.
Buddhisten jojkar ett mantra från Tibet.