Vårpromenad
Med förtjockade, överansträngda stämband på långsam promenad i snårig terräng. Gångstigarna är isbelagda och annars söndertrampade och leriga, nedsolkade av hästskit. Som att klafsa genom en gödselränna i sina rätt nya 800 kronors Eccokängor.
Solen värmer och buddhisten är lycklig och hänförd: "Vilken tur vi har! Vilket väder!" och om hästarna som defilierar förbi i olika konstellationer: De som leker cowboy, de som leker kavalleri, den som rastar en äldre mänskosläkting med hund. Buddhisten vänder sig om efter samtliga: "Vilka djur! Vilken energi! Förr var hästar viktiga för människan. Nu är det bara till för nöjet. Det är också bra."
Och om myrstacken där myrorna just vaknat och börjat sitt myllrande: "Där vet alla vad de ska göra."
Men tomhet brer sig ut över alltihop. Jag kan inte tala för mina stämband äro inflammerade. Mitt ego får ingen näring. Jag försöker använda mantran för att fylla det förskräckande utrymmet. Eller i möljigaste mån förhindra att det slammar igen på nytt den här gången av demoner eller kvarlevor av grämelse och tristess.
Då känner jag att jorden doftar. Lervällingern blandad med is och hästskit doftar. De förbitravande hästarna avger sin tunga utdunstning. Den ligger kvar i luften en lång stund efter att de försvunnit ur sikte.
"Var är indianerna? Leker ni cowboy och indian?!" ropar buddhisten efter dem.
Ett lätt besynnerligt äldre par med gåstavar lämnar de bakom sig. "Galopp! Iväg! I galopp!" ropar buddhisten. Den ena stum, den andre upprymt hojtande.
Solen värmer och buddhisten är lycklig och hänförd: "Vilken tur vi har! Vilket väder!" och om hästarna som defilierar förbi i olika konstellationer: De som leker cowboy, de som leker kavalleri, den som rastar en äldre mänskosläkting med hund. Buddhisten vänder sig om efter samtliga: "Vilka djur! Vilken energi! Förr var hästar viktiga för människan. Nu är det bara till för nöjet. Det är också bra."
Och om myrstacken där myrorna just vaknat och börjat sitt myllrande: "Där vet alla vad de ska göra."
Men tomhet brer sig ut över alltihop. Jag kan inte tala för mina stämband äro inflammerade. Mitt ego får ingen näring. Jag försöker använda mantran för att fylla det förskräckande utrymmet. Eller i möljigaste mån förhindra att det slammar igen på nytt den här gången av demoner eller kvarlevor av grämelse och tristess.
Då känner jag att jorden doftar. Lervällingern blandad med is och hästskit doftar. De förbitravande hästarna avger sin tunga utdunstning. Den ligger kvar i luften en lång stund efter att de försvunnit ur sikte.
"Var är indianerna? Leker ni cowboy och indian?!" ropar buddhisten efter dem.
Ett lätt besynnerligt äldre par med gåstavar lämnar de bakom sig. "Galopp! Iväg! I galopp!" ropar buddhisten. Den ena stum, den andre upprymt hojtande.
Kommentarer
Trackback