ateljerista

Måsart kämpar en kamp med Mozart.
Ett  diffust skådespel i dimma.

Jag hör tunga, hasande steg närma sig.
En gammal man med trasor kring fötterna?

En högrest, svart kvinna är det.
Blå huvudduk och en brunmönstrad, vid klädnad.
Pösande, böljande tygmassor.

Snart kan jag höra alla telefonsamtal
kors och tvärs genom etern.

Som en Stålmannen som ser i röntgen...
hör jag till slut- hör mina öron till slut
rakt genom luftlagren allt av meddelanden
som människor skickar till varandra.

Den digitala läsaren ville först inte
släppa in mig på det allmänna färdmedlet.

Sen låg det en liten huggorm i cirkel på trottoaren.
Gråspräcklig slinga i zickzack på ryggen.

Under yogapasset byggdes min kropp upp av
geometriska glasbitar strängt arkitektoniskt
från fotabjället till huvudet
som var en stor glaspupill.

Jag gled ut i en svart rymd utan stjärnor.

Sen kallades vi till jorden av yogins röst:
Jag sjönk i en skog av skelett
och tillbaks in i mitt eget.

Och slutligen no problems med tillträde till pendeln.

Jag har sett ögon
i svaga förskjutningar mellan metallmembran
och i mindre förkastningssprickor i asfalt
hela veckan.

Men ingenting liknande detta!

Yogins tredje strålar
medan meditationen når sitt djup eller höjd.
När han talar till oss virvlar
ett antal ögon kring i hans ansikte.
Han har fler än tre i turbo.

På hemvägen med klumpfötter av bly
möter jag sedan en lätt flygande
och tyngdlös varelse som liknar en människa
fastän hans vingar lyfter honom från marken.

I staden finns ett högt torn av glas i futuristisk arkitektur.
Jag har varit uppe i det på egen hand.
När jag guidar släktingar och vänner hittar jag det aldrig.

Där finns också ett museum för gammal konst
- dit guidar jag också olika människor.
Där känner jag mig hemma.
Man går upp i en trappa,
där hänger målningar av gamla mästare.
Om man går ut finns där en makalös utsikt över naturen.
Ofta kommer vi sent, när byggnaden i övrigt är tom på människor.

I källaren finns ett terrarium med obehagliga smådjur;
spindlar, ormar, oformliga vidunder
med massor av armar och klor som flimrar åt alla håll.

Hästarna går med höga ryggar.
Så stora dom är!
Med  huvuden på långa böjda halsar.
Deras läppar nuddar vid marken.
Dom vet vad jorden tänker .

Vi bär våra huvuden högt i luften.

Flygplanslinjen går längs en autostrada
över himlavalvet.

Våra tankar vitnar som spjut mot molnen.

Spindelhonan har krympt.
Eftersom den var stor som Louise Bourgoises
såg jag den aldrig helt
men jag märkte hur den ruvade högt ovanför mitt huvud
och omslöt min kropp med sina ben.
Ljusare dagar satt den fastklamrad med sugfötter på min rygg.

Som en liten blålila plastleksak har den kilat iväg.

Två huvuden låg på mitt vita köksbord.
Jag såg dem bakifrån, uppifrån.
"Hallå?" sa jag.
Mycket runda små huvuden.

Framifrån såg de glada ut.
Men förändrades till
ledsenhet.

"Gråter ni små pojkar?"

Svamphuvuden i vitt
vitt torkat snor
under näsorna.

... sen går vi på besök
hos den dystraste av människor
hopplösheten blir vår tröst
det finns ingen tröst

men det heliga finns
det heliga är det som är nu

det är fel att Gud är död
Gud finns i det vi inte förstår

du får det gratis av mig nu
säger buddhisten

Konstnärens uppgift
är att fortsätta göra det
som ingen bryr sig om och som ingen vill ha.
I frustration över
att vara beledsagad av en personlighet
som ständigt spricker sönder.