ateljerista

Under lönnarna hänger ett orangegult ljus. Tre duvor flaxade upp i perfekt timing. Vingarna spärrade ut gråskimrande fjäderpennor. Vita, sockerbitsstora kvadrater lade sig i båge till ett mönster.

I Holland var luften tung av fukt hela vintern. Jordfärgerna  glödde: det var brunt, rödbrunt, tegelstensbrunt. Hårda, vintergröna blad på buskarna. Träden indränkta, gröna lavar växte långt upp på stammarna.
Från stadens mitt utstrålade raka gator som alla mynnade i ett ljusblått dis i fjärran.

"Intellektet drunknar alltid i kärlekens hav... intellektet drunknar alltid i kärlekens hav," viskades det till mig på pendeln.
Buddhisten däremot känner inte och står med fötterna i det rena varat. Jag måste hålla bloggen igång trots att visionerna inte infinner sig, tänker jag. Yogin säger att det pågår, om det var, 75 miljoner processer i kroppen hela tiden när man betänker alla cellerna: "Och vi tror att vi har koll..."

Utanför yogalokalen står några björkar.  Jag har sett dem förr. Två med långa, vita benrangelshänder,  som växer upp ur jorden på magra stammar. I går såg jag en tredje, som  till min glädje omgavs av en sky av små löv; vår-  och höstnyanser i ett sprött virrvarr.

När jag sov mellan farmor och farfar som barn, tyckte jag farfars näsvingar såg ut som armarna på en liten figur, som kravlade framstupa mitt i hans ansikte. Nästippen var varelsens huvud. I rummet fanns en rosa sovrumsmöbel , ett långt  rosa skåp med en spegel ovanför.  Nattduksborden vid sängarna hörde till samma garnityr. På skåpet låg farmors stora hårborste och en nackspegel med långt skaft. Skåpdörranrna var  utsirade i svensk, bondsk  rokokostil.
I skåpet låg vikta, strykta bomullsnäsdukar. På väggen vid fönstret hängde en tavla med texten : "Var inte rädd." broderat i korsstygn. R-et var gjort i gammal stil och såg ut som ett p.  Det fanns ett grönt skimmer i rummet. Det var den guldgröna utsmyckningen på skåpdörrarna eller björken utanför som strålade ett grönaktigt ljus.
Om farmor och farfar dog, medan jag låg där, minns jag att jag tänkte,  skulle jag gå till grannarna, jag hittade lätt vägen, fast jag inte var så gammal. Jag hade känt alla invånarna i byn i hela mitt liv.

En äldre dam i  en kort, vid kappa som var grön. På huvudet  en blank, svart hatt  en slags uppochnervänd stubbe fast i skinn.  När jag passerat henne inträffade en förvandling. Kappan bredde ut sig i  stor, styv cirkel . Tyget glänste som siden. Jag hörde ett vasst ljud inte silverklockor utan mer ett metalliskt vinande.