ateljerista

En skråpuk vid motormännens lada.
Gistet, geometriskt bygge
mot en vit vägg.
Väntar, väntar in.

Plötsligt ser jag att buddhistens syster,
 poeten, en gång sagt:

"Jag skriver för att hålla  en annan röst levande."

Vintern är spröd frost på varje grässtrå.
Kristallerna samlar ljuset som dagtid fryser till isgrått.

"Ett stjärnfall," säger buddhisten.
"Ljus är energi som kan födas men aldrig dö bara omvandlas.
Den kan uppfylla din önskan.
Men så länge du har önskningar är du bunden till jorden. "

"En stjärna blinkar!"
"Då är det ett flygplan. "
 "Den står stilla. "
"Och så ändrar den färg. "
"Är det inte så att de är döda?
För ljuset hinner inte fram innan dom slocknar? "
"Jag vet inte, du får kolla på google."

"Jag har aldrig sett ett stjärnfall förut. Det var mycket speciellt."
 "Jag tyckte du såg ett förra gången vi var här." ;
"Men aldrig så länge. Det här var väldigt länge." ;
"Jag såg bara litet för det var liksom bakom björken." ;

På min farmors gård stod en björk.
Mitt på en oval gräsmatta omgiven av ett djupt lager grus.
 Där letade vi efter vita stenar om somrarna.
 De var nedfallna stjärnor som slocknat vid vinterns slut.
 Vi plockade dem i en gul emaljhink med trähandtag.
 Dom skramlade hårt mot hinkens sidor.
Jag tyckte  om rasslet som uppstod när fötterna sjönk ner i gruset.

Oändliga shoppingarkader
med prylar och kosmetika...
Vem skulle nu köpa allt?

Det betydde inget att vara människa mer.
Vi programmerades att oavbrutet utöva väljandet.
En disciplinerande åtgärd
som skulle vända uppmärksamheten
från den ekande tomhet
som uppstått den dagen Gud dog.

Galleriorna var svarta hål som
sög till sig konsumenter
av skor, kläder och köksinredningar.

Buddhisten säger att
han under vånda glömmer
allt han vill bli.
Då blir han vad han är.

Ett glödrött ögonpar -
ligger något på mage
framstupa över pendelspåret?

Två svarta figurer
som urklippta silhuetter
framför oss på vägen.
Den ena har hatt med brätten.

Världen är vit.