ateljerista

Jag vaknade mitt i natten.
En klar ljusfläck högst upp i huvudet
lyste eller bara var där.

Sen drömde jag att jag tog hand om
en galen kvinna en trappa upp.

En ung flicka
insmetad i vitt, hårt skum
låg och grät
medan jag smekte henne över håret.

När jag stod i duschen
talade min döda moder:
"Det där kirrar du!" sa hon.

En kollossal boaorm
höjer sig majestätiskt ur björnmossan

medan vatten strömmar och omsluter jorden.

Två svarta skalbaggar med hårda, runda ryggar
tätt bakom varandra tvärs över vägen.

"Titta, två efter varann!"
"Dom är som du och jag."
"Ja, och dom är hundra år!"

Vilka ögon har min kärlek gett mig?
Hur får jag sådan styrka i min blick...
Med slutna ögon ser jag allra bäst.

Jag vaknade en eftermiddag
av ett skri i mitt vänstra öra.
Och sedan ännu ett.

Ibland lägger jag mig för att vila litet.
Då dånar det i öronen.

Just innan jag somnade en kväll
på landet i den fridfulla byn
hörde jag ljudet av en ambulanssirén.
Fast där inte fanns någon ambulans.

Jag har i mitt liv redan hört så mycket
att öronen kan börja producera ljud själva.
I morse väcktes jag av en lustig melodi
som om väckarklockan bytt ringsignal under natten.

Vi stod på en förstutrapp,
buddhisten och jag.
Nu var vi som ihopsmälta,
under en och samma kapuschong.

Vi såg mot skogsbrynet.
En ung man kom där
med skogen som bakgrund
i en tröja med stora orangeröda blommor.
Han rörde sig
som om han balanserade på en cirkusboll
båda armarna utåt.

Det var en tydlig 3 dimbild
med den fjärde dimensionen
på något sätt införlivad.

Den inre sjön -
ett invärtes blankt vatten.

När jag bodde i det främmande landet
drömde jag en natt om ett upprört vatten
tungt som kvicksilver.
Ur det dök mina föräldrar upp
- min mor - min far...

Jag får nuförtiden ibland drömmen
om hur jag är ett barn
som vaknar ur sömnen på marken
bland vassa tallbar på hård jord.
Kvarglömd vid den lilla sjön-
det svarta tjärnvattnet.
Himlen speglas i dess öga.

Min hud skrynklar ihop sig
som små vågor på en vattenyta.