ateljerista

Orangefärgade moln brer ut sig tvärs över en koboltblå himmel.

Under dem hästar, som springer över fältet
 från den ena sidan till den andra i molnstråkens riktning.
Bruna tungt formade ryggar. Breda halsar.
Benen smala ser för bräckliga ut
 för att orka bära såna muskelmassor.
Dom formerar sig varannan vit varannan brun.
En brun står blickstilla och ser uppmärksamt på oss.

I dessa dagar är det ryssarna, som gör skogsutflykter, när det svalnar om kvällen.
Vi möter dem litet vingliga på stigen. Pappmugg med vodka.
"Jag ska säga dig en sak," säger en av damerna.
"Din man är en så öppen människa. Vi ryssar vi är också såna!"
Dom brister ut i sång, buddhisten på hemgjord ryska.
Dostojevskij, Lenin, Tarkovskij och Solsjenitsyn avhandlas raskt.
"Jag ska säga dig en sak," säger hon igen: "Din man ..."
Hennes dog för ett och ett halvt år sedan. "Det är en tragisk historia!" säger hon.
"Din man -  26 år vid din sida!" Hennes glasögon immar, så jag får ingen ögonkontakt.
Nu sjunger alla sången om Kalinka.
Dom bedyrar att vi är bra människor. "Du också," säger damen till mig.
"Var är hjärtat?" buddhisten klappar sig på bröstkorgen.
Alla omfamnar varandra. Den ryske mannan kysser min hand.
Dom har två hundar. En som heter John och en som heter Achilles.

Nästa kväll är det ett annat ryskt sällskap som har picknic.
En man gestikulerar yvigt, medan han talar med stark röst.
Han ser ut, som om han dirigerar en orkester, samtidigt som han vinkar av ett tåg.

Caravalli, bergfast clubcar;
två poetiskt gula fordon
beredskapsparkerade
i  subtropisk förortsskugga.

Annars är det mest
Sirius isbjörn som är ute och kör.

Cykelkedjan brast
i en övermodig uppförsbacke.

Jag mötte en motordriven pensionär.
"För att inte likna den  på TV,
som gör såna hemska grimaser"
tänkte jag,
"måste han i dessa dagar anlägga ett vänligt ansiktsuttryck."
Då log han och sa "Gomorron!"

En kontur kring förorten av guld.
Frön från något träd
har lagt sig kring stigar och längs vägkanter.

Bofinken sjunger energiskt
eller om det är koltrasten.
Drillar glaspärlor
som stöter i rytmer mot varandra.

På morgnarna vaknar jag halv fem.
Då är det kråkorna som råder.
Ödesdigra krax bådar något.

Buddhisten berättar:
"Jag drömde om oss.
Du hoppade från en kaj 10 m ner i vattnet.
Själv ville jag flyga en stund innan jag dök."

Han blåser på en maskrosboll.
Lätta frön seglar iväg under pyttesmå fallskärmar.

Jag hörde ett gnällande ljud.
Två händer sträcktes mot mig.
Fingrarna var krökta,
vänstra pekfingret pekade vasst som en klo.
Det fanns blod på det.
Jag hörde gnällandet igen.

En skara allvarsamma, svartklädda personer stod och väntade på mig.
Jag fördes in till en ung, vacker flicka med långt hår.
 Jag undrade om hon var mentalsjuk.
 Hon hade vita, mjuka vantar (kanintassar).
De satt som fastklistrade på hennes händer , dessutom klistrade mot varann.
Hon kunde inte röra sig med såna hindrande vantar.

Buddhisten står och stirrar in i en buske.
Under ett koppargänsande paraplytak.
"Fantastiskt, fantastiskt!"
 uttalar han sig.

Tvärsöver åkern
ser jag en lantarbetare röra sig.
Orange regnrock.
Han kryper in i ett rangligt skjul,
som jag tror är ett dass.
Bor han i den gistna husvagnen intill?

Jag undrar över hans arbetsförhållanden.

Jag gick under voluminösa lövverk.
Gräset lyste på ett sirligt, böljande sätt.

Mitt i grönskan en svart änglavinge.
Var och en av de tunna fjädrarna skalv.

Om natten står humlen och rönnen och vaktar.
Höga skuggor.
Vill de in i köket eller ska dom stå där
i en ändlig räcka nätter?
När fönsterglaset sedan krossas
då vet jag inte vad det blir här.

"Det är ett djur härinne!" kan jag ropa ibland.
Jag tänker mig en mus eller en spindel.

Men ute på stubbåkern
rister björnhonan sin breda rygg.

Ett änglameddelande skingras i vinden.
Ett sprött pulver.
Mjölet på en fjärilsvinge.

Så vad gör dig så himla speciell?
Vad ger just dig rätten att.

Rondell vid Shell
Volvo ocean race
extraljus, extraljus
lövbiff
digital world
Where the action is.

På varma sommardagar
öppnar vi våra dörrar ut.
Det är fritt att röra sig.

Anastacia har just vuxit upp...

Vid björnhonans grav satt en figur
i djup meditation.
Den svarta kapuschongen
blick stilla.

Kvällssolen belyste
Rauschenbergs get på en kulle
eller snarare
den vita prerafaelitiska.

Den  står på Döda Havets
rosafärgade strand.